Vi var tokkära och förlovade oss på julaftonsmorgonen -92 hemma i mitt flickrum. Då var det mer ett sätt att visa att vi hörde ihop och några planer på att gfta oss då hade vi inte. Men vi kunde båda se det ligga i framtiden. Åren gick och vi skaffade hund och flyttade till radhus. Efter några år tillsammans kände vi att något saknades, små barnfötter som sprang över golvet hemma, och vi bestämde oss för att försöka få barn. Snart var jag 22 år gammal och gravid. En morgon friade Anders och att jag skulle svara ja var självklart. Jag hade aldrig varit på bröllop, och några minnen av att jag drömmde om hur mitt bröllop skulle vara när jag var barn, har jag inte. Så vi gjorde vår egen grej. Vi hyrde en klänning av en härlig liten dam som hade en bröllopsbutik inne i stan. Varje gång jag provade den fick hon lägga ut den för att göra plats för en växande mage. Att Anders skulle vara med och välja klänning var för oss också självklart, vi gjorde ju allt tillsammans. Min möhippa hade vi på fjärran höjder, där jag fick bada med slöja och krona har jag för mig. Undra om någon har bilder från den kvällen, för jag har inga kom jag just på. Sedan åt vi mat hemma hos en av tjejerna, det hela var en lugn tillställning men roligt. Anders svensexa var en blötare historia, han kommer ihåg att han fick åka rullstol över torget. När vi vaknade på morgonen den 28 juni -92 sken solen men det skulle bli en lagom varm dag. Jag gjorde håret och allt fix hos en kompis mammas salong. Vi var till fotografen och knäppte kort. Det var någon timmes väntetid och då vi var hemma hos pappa. Han knäppte kort också och i efterhand är det mina favoritkort. De är mer naturliga. Anneli, Lina, Louise och Jessica var underbara små brudnäbbar. Min klänning var en riktig gräddbakelse med puffärmar och stor kjol. Bröllopet hade vi i vår lokala kyrka. Vi valde mer amerikanskt stuk med på ingångsmarshen och Pappa gick med mig längs altargången ner mot Anders. Vi hade en fantastiskt duktig tjej som spelade orgel och sjöng gudomligt och hennes kompis spelade saxofon så jag ryste ut i tåspetsarna. Bröllopet var vackert och jag var så lycklig, det kändes så rätt och härligt och i magen vilade en liten bebis. Framtiden var ljus och lycklig. Vi åkte till festen i en blå och vit Chevrolet Bellair -57. Festen hade vi i en samlingslokal på svärföräldrarnas kolloniområde. Vi hade katering, nått köttigt med bea och potatis gratäng till, har jag för mig. Vi bjöd de närmsta och de som reste på mat för att hålla nere kostnaden. Alla kompisar kom sedan på kvällen och festade med oss hela natten lång. Då bjöd vi på dricka och vickning och svärfar grillade korv på kvällskvisten. Vår bröllops dans hade vi till Bryan Adams "Everything I do, I do it for you". Nån dag senare åkte vi på kryssning till Helsingfors, men det är en annan historia.
Ja, så nu 17 år tre barn och många minnen senare, hade vi Date Night och firade. Barnen fick utrymma huset för att ge mamma och pappa egen tid. Igen åt vi kött och bea, nästan lika gott nu också. Vi tittade på 3D film och åt mumsig kladdkaka (som det finns kvar utav nu också:). Vi pratade om vårt liv de senaste 17 åren och vad vi hoppas ska hända under de kommande 17 åren. En härlig kväll tillsammans med min livskamrat.
Love you!
