Tävling!!

Ja, nu är det dags för min första tävling här på bloggen! Jag lottar ut ett kuddfodral jag har sytt exklusivt för mina läsare här på bloggen! 

 

Kudden är sydd med lappteknik. Jag har fodrat kudden med vadd och quiltat den. Vadderingen ger en mjuk och härlig känsla till kudden. Fodralet är sytt för en 50x50 cm innerkudde. Jag hoppas du vill bli ägare till den och vara med i min tävling!

Hur gör man för att vara med och tävla? 

Tävlingen avgörs med ett lotteri.

För att delta ska du titta igenom inläggen här på bloggen, berätta vilket inlägg du gillar bäst och berätta också varför du gillar det. Maila ditt svar till mrsrobertsjuveler@post.com. Då får du 1 lott i lotteriet och deltar i tävlingen. Vill du ha ytterligare 1 lott ska du dela tävlingsinlägget på facebook och vill du ha ytterligare 1 lott till ska du länka till tävlingen på din blogg/ hemsida. Som mest kan man alltså få 3 lotter:)

Skriv hur många lotter du deltar med och adress till blogg/hemsida om du länkar där.  Tävlingen är öppen för alla, både nära och kära och dig jag inte känner! 

Tävlingen stänger kl. 24 lördag 12 april 2014.

Lycka till!

En pojkes dröm

För många år sedan var det en liten pojke som hade en dröm. Han ville köra stora långtradare precis som sin syrras pojkvän. Pojken fick följa med pojkvännen ibland när han körde långa turer genom hela Sverige och det var så häftigt! Att köra långtradare, det måste vara världens bästa yrke, då är man kung på vägen!

Pojken växte upp, utbildade sig inom verkstad, skaffade sig körkort för bil, fick jobb, tog MC kort. Pojken, som blev en man, älskade fortfarande att åka på vägen, men nu som chaufför. Han körde ofta kompisarnas raggarbilar när det var cruising, det gillade han. Att köra motorcykel var en underbar känsla, tyckte han. Friheten, avkopplingen, närheten till naturen när man känner dofterna som man passerar. Ibland skjutsade han tjejer bak på motorcykeln, och en dag var det en av tjejerna som inte ville kliva av.

Mannen såg ingen annan utväg än att gifta sig med henne. De skaffade barn, 3 stycken, radhus och hundar. Verkstads jobbet försvann och mannen behövde söka nytt yrke. Han tänkte på sin barndom och drömmen han hade haft om att kör lastbil. Fortfarande drog drömmen i honom. Men det fanns ingen ekonomisk möjlighet att förverkliga den. Istället utbildade han sig till taxichaufför. Det passade honom bra. Han älskade köra och att få jobba med det var en dröm.

Åren gick och yrket förändrades. Han började köra minibussar och gillade känslan av att få manövrera lite större ekipage i trafiken. Men efter många år inom branschen började magin att falna. Ekonomin inom taxi blev dålig och återigen försvann jobbet för honom. Vad skulle han nu göra? Nu var han yrkeschaufför och då, äntligen efter alla dessa år, öppnades möjligheten att få utbilda sig till långtradar chaufför. Arbetsförmedlingen skulle stå för kostnaden och mannen kände det som han hade vunnit högsta vinsten! Detta var hans dröm, den han alltid hade haft med sig, att den skulle förverkligas kändes overkligt! Han gick till skolan och när han nu äntligen fick sätta sig bakom ratten på en lastbil kände han att det var här han hörde hemma.

Efter många omvägar hade han kommit rätt. Han fick lära sig mycket han behövde kunna inom yrket och han tog sitt lastbilskort. Sedan kopplades släpet på lastbilen. Det blev svårt, särskilt att backa var en utmaning, men han kämpade på och lärde sig mer och mer. Efter flera månaders träning med släp blev dags för uppkörning, men där tog det stopp. Han klarade inte backningen och uppkörningen kuggades. Men ingen fara, det är bara att lära sig mer och göra igen. 

Då kom kallduschen. Arbetsförmedlingen sa stopp! Vi betalar inget mer. Ut och kör lastbil! Mannen bröt ihop, mattan blev bortdragen under honom. Han sökte lastbils jobb, men konkurrensen där var för stor, för att få jobb behövdes släpkortet. Arbetsförmedlingen vägrade ge sig, de skulle inte betala mer. Då tändes ett ljus i mörkret. En tidigare chef inom taxi jobbade nu som långtradarchaufför och han erbjöd mannen att få köra med honom. Åkeriet sa ja, tillstånd inskaffades och äntligen fick han komma ut på vägen igen.

 

Nu som lärling, men utan annan ersättning än stämplingen. Han körde och han tränade och han lärde sig. Med viss ekonomisk hjälp från släktingar bokades några lektioner på en annan körskola och ny uppkörningstid. Pressen var enorm på mannen, att betala kortet själv var otroligt dyrt. Kraven att prestera blev förstort och uppkörning kuggades igen... Drömmen som mannen hade haft hela sitt liv kändes nu längre bort än någonsin...

 

Trots att åkeriet, där han gick som lärling, sa att det fanns jobb till honom om han klarade släpkortet, sa arbetsförmedlingen fortfarande blankt nej till att betala den sista lilla biten som krävdes. 

Nu började stämplingsdagarna ta slut och läget började bli akut. Mannen bestämde sig för att ge allt i ett sista försök. Nya, dyra, lektioner planerades in och ny uppkörningstid bokades. Lektionerna kändes bra, nu flöt backningen. Men skulle mannen klara stressen under uppkörningen? Den otroliga pressen som låg på honom att prestera när det gällde? Gällde nästan allt?

JAAAA!!!

Känslan är overklig men det gick! Så jävla stort GRATTIS!! Så bra gjort! Jag älskar dig! Kram!

Kommer du ihåg skolan?

Kommer du ihåg hur det var när man gick i skolan? Eller har du, som jag, fösökt förträngt mycket av det? Och kanske inte lyckats så bra? Jag kommer ihåg när man hade prov, pluggandet inför provet, nervositeten om man skulle klara det. Skulle det bli svårt? Skulle provet sabba mitt betyg eller rädda det? Skulle man göra sina föräldrar besvikna? Om det gick bra gällde det att inte visa för kompisarna hur glad man blev och hur viktigt det kändes, och gick det dåligt gällde det att visa hur lite det betydde, fast man egentligen bröt ihop inombords.

Jag minns hur skönt jag tyckte det var att sluta skolan. Nu skulle jag slippa plugga, slippa prestera, slippa prov och slippa våndan som medföljde. Nu skulle jag njuta av livet!

Sen blev jag vuxen.

Och nu vet jag att proven inte tar slut för att man slutar skolan. Jag vet att livet innebär en lång ström av olika prov. Dessa prov har oftast inte en lärare tänkt ut åt dig, men kraven att prestera och rädslan för resultatet är densamma. Kommer jag lyckas få till presentationen för potentiella nya kunder till företaget? Kommer jag att klara första dejten utan att skämma ut mig? Kommer jag att bli en bra föräldrer? Kommer jag att klara av att ta kloka ekonomiska beslut? Kommer jag att klara av och installera ett nytt kök själv? Kommer jag att klara gå ner 10 kg? Kommer jag att få ett hem värdigt ett mittuppslag i senaste inredningstidningen? Prövningarna är många och resultaten varierande. Och lika ofta som  någon annan som sätter betyg på min prestation, lika ofta sätter jag mina egna betyg. Och ofta, konstigt nog, sätter jag betygen hårdare mot mig själv. Stressen jag kände i barndomen över skolarbetet, den känner jag nu, över hela mitt liv. Helt plötsligt blir hela livet ett stort prov, och det gäller att ta examen med högsta poäng. 

Någonstans på vägen glömde jag bort att skolan faktiskt är slut. 

Att möta prövningar kommer vi alla att göra, det kommer vi inte undan. Vissa prövningar går bättre än andra, det kommer vi inte heller undan.

Men skolan är slut nu. Det är dags att börja leva.

För att byta ämne totalt. Har du sett "Berg & Meltzer i Amerika"? Det har jag! Jag skrattar och gråter om vartannat när jag tittar på programmet. Det är ett så härligt program! Men... Bara för att man för en gång skull är lite glad och sitter och skrattar högt, börjar resten av familjen klaga på en. Jag får stå ut med diverse högljudda lekar, olika TV och data spel, TV program, bråk och tjafs. Varje dag, hela veckan. Å när jag hittar ett program på 1 timme en gång i veckan som får mig att skratta högt, då är inte det ok? Nää, de får helt enkelt stå ut!!

Kämpa!

Jaha, dag två på "ut-och-gå-en-halvtimmes-rask-promenad" utmaningen som Anders och jag bestämde igår... Jag ångrar mig redan! Fy f-n vilken dålig kondis jag har fått under vintern! Men jag ska hålla i det! Mina artros knän skriker åt mig lite just nu också, men jag vet att de kommer att tystna. Det är bara å kämpa! Om en vecka kommer det att kännas mycket bättre, det vet jag. Och skulle några cm försvinna runt midjan av bara farten, så tänker jag inte sakna dem! 

När vi kom hem satte vi oss och spelade Yatzy igen. Denna gång gick det inte lika bra, Anders klådde mig med 213 poäng mot mina 187. Ibland har man dagar då allting flyter och ibland har man dagar då allt sjunker. Lika är det med Yatzy och idag kändes det som att tärningarna sjönk som gråstenar, ungefär. Men trevligt var det ändå att dela kvalitets tid med gubben min:)

Jag sitter och rullar runt tankar i huvudet på att göra en kudde och lotta ut den på bloggen. Utseendet och färg håller på att ta form i huvudet. Under tiden ni väntar på den tävlingen kan jag rekommendera bloggen Villa-Freja som har en tävling där man kan vinna en ljusstake. Kolla gärna in den:)

Nä, nu är det soffmys som gäller, mästerkockarna ska få sina maträtter granskade i minsta detalj av en lite småtrulig jury. För dem gäller det också att kämpa...

Härliga Tisdag!

Det härliga med tisdagar är att jag slutar tidigt. Det tycker jag är underbart skönt. Att känna att det finns dag kvar att göra det man vill på, när man slutar, det är lyx. Ofta försöker jag planera in lite handarbets tid på tisdagar, då jag inte är lika trött efter jobbet som de andra dagarna. Idag när jag kom hem hade Anders kört hem motorcyckeln. Så jag hade en lycklig man som väntade på mig, det var trevligt. Anders hade också konstaterat att MC jackan tydligen hade krympt lite under vintern. Visst är det märkligt att det blir så? Så nu är han taggad att skala bort några kilon, vilket är toppen:) Hoppas att hans entusiasm smittar av sig på mig också! Vi tog i alla fall en frisk promenad i blåsten, och bestämde oss för att gå minst en halvtimmes rask promenad varje dag. Det hoppas jag och hundarna att vi håller i! Vad gjorde jag mer denna eftermiddag? Vi spelade ett parti yatzy, jag vann med 301 poäng mot Anders 280. 

Jag ringde mamma på sjukhuset i Bollnäs oxå. Hon opererade knät igår, och ligger kvar där tills imorgon. Sedan får hon komma hem. Jag sydde också klart den sista stjärnkudden till soffan.  Å så är det ju Våffeldagen idag, så självklart blev det våfflor till middag:)

Sedan blev det TV för hela slanten, skönt att krypa upp i soffan och gosa in sig, med alla nya kuddarna!

Helgens bästa sex!

Helgens bästa sex var:

Plats 6:

Tussilagon vi hittade på prommenaden:) Årets första för mig!

Plats 5:

Hundarnas lycka när de hittade en snöhög! Här kan man prata om att ta tillvara på livets små glädjeämnen!

Plats 4:

Jag bakade lite bröd och bullar:) Det luktade gott i hela huset!

Plats 3:

Den första stjärnkudden blev klar till vardagsrummet:) Den andra har inte långt kvar heller!

Baksidan på stjärnkudden.

Plats 2:

Lördag eftermiddags Xbox Kinect spelande med barnen. De klådde mig både i bowling och golf. Jag fick i alla fall lite upprättelse i störtlopp, där fick de stryk! 

Plats 1:

Det oväntade musikalbesöket på Jesus Christ Superstar. Oväntat och häftigt, en definitivt höjdare!

 

En oväntad resa

Här kommer en liten historia om en oväntad resa.

Hemma hos det gifta paret (läs mig och Anders) plingade det en dag till i facebook lådan. En inbjudan till en fest hemma hos en kär vän låg och plaskade i inboxen. Efter att barnvakt bokats, tackade paret lyckligt ja till festen, som skulle bli om några veckor. Tyvärr går dock inte livet i raka vägar, och omständigheter gjorde att paret tråkigt nog fick tacka nej till festen. Men barnvakten kom med det lysande förslaget, eftersom hon redan var bokad, att paret kunde ta en kväll på stan för sig själva istället. Det lät som en strålande ide tyckte paret och sa glatt "Ja, det gör vi!". Planer började smidas om bio och god mat. Men när dagen kom, och det var dags att ge sig ut på vilda äventyr, insåg paret plötsligt att det de helst ville göra, var att vara hemma med familjen. Den trevliga barnvakten kom ändå hem till paret för att dela en mysig kväll framför TVn tillsammans. 

       I en annan del av universum kör en trevlig taxichaufför en grupp musikalartister, till deras föreställning denna kväll. De har en trevlig resa och artisterna blir så tacksamma för den trevliga servicen och resan, att de bestämmer sig efteråt för att ge taxichauffören 2 biljetter till kvällens show. De ringer taxibolaget och berättar att 2 biljetter ligger i kassan och väntar på chauffören. Taxibolaget ringer chauffören hemma i dennes bostad och berättar den glada nyheten. Men snabbt bytes glädjen mot sorg när chauffören inser att musikalen börjar om 45 minuter, i en annan stad, och chauffören, trots sin skicklighet som chaufför, hinner inte dit i tid! Vad skulle nu hända med biljetterna?

       Hemma hos paret ringer plötsligt telefonen. "Nu ska du få göra nått du inte gjort på länge" säger en röst till mannen i huset. "Skynda dig! Det ligger två biljetter till Jesus Christ Superstar i kassan på Göranssons Arena! Showen börjar om 40 minuter! Kan ni åka?" Paret tittar på varandra och barnvakten. "Ja! Självklart! Tack!" De säger hejdå till sin kära familj, lämnade i barnvaktens trygga händer, och springer ut till bilen. Snabbt och skapligt säkert avverkar de resan till grannstaden. 2 minuter innan showen börjar, sätter de sig på sina platser, tittar på varandra och säger "Jesus Christ, hur gick det här till?"

Här har vi precis satt oss ner på våra platser. 

Det var en häftig scenshow! Bra musik och bra skådespelare! En riktigt trevlig, men oväntad, kväll:)

Lördag morgon, en värld av möjligheter

Att vakna upp en lördag morgon och känna möjligheternas andedräkt killa mig i örat, är en härlig känsla. Bäst tycker jag om de dagarna när inget är planerat, när valen är fria och familjen är samlad. Jag fyller gärna mina fria dagar med mys hemma, då mår jag bra. Min andedräkt som killar mig i örat viskar om möjligheter som att sy, att läsa en bok, att åka upp till skogen och gå en promenad med hundarna, att spela spel med familjen, mysa framför en film, utmana någon av barnen i kinnect. 

Ibland dyker viskningar om måsten upp, måste städa, måste tvätta, måste diska, måste göra alla dessa tråkiga, vardagliga saker, annars är jag inte en bra mamma eller fru. Och ibland lyssnar jag på dessa viskningar först. Fyller dagen av måsten. När sedan kvällen kommer och jag märker att dagen försvann fylld av måsten, och inte möjligheter, kan jag känna mig lite ledsen. Ledsen över att en dag av möjligheter tappades bort i en ocean av måsten. 

För att följa möjligheternas viskningar behöver jag tillåta mig själv att släppa på alla måsten. Att känna att det är ok att inte städa, fast det skulle behövas, och göra det jag blir lycklig av. Städningen finns kvar till nästa dag men en helt fri dag, utan något planerat, fylld av möjligheter, den är ovanlig och värdefull. Att tillåta mig själv fånga den ger mig lycka!

Långsamt framåt

Ja, nu börjar ena kudden ta sin form. Jag har gjort klart quiltningen på framsidan och sitter nu och funderar över hur jag ska göra quiltningen på den andra kudden.

Det är svårt att bortse från stjärnmönstret men samtidigt bryter de tre kvadraterna i hörnorna av "flödet" så det är lite trixit att få ihop det. Pga av min maskins begränsningar måste jag hålla mig till raka och kantiga former. Nä, nu ska jag köra igång med nästa kudde, jag har lite tid på mig innan det är dags att åka och göra sista arbetspasset för denna vecka:)

Sova?

Ja, så var man vaken tidigt en morgon igen... Men faktiskt sov jag ända till 5.15:) Igår vaknade jag runt 3.30 skulle jag tro. Det blir en ond cirkel för då blir jag trött på kvällen och somnar i soffan eller går och lägger mig tidigt för jag är så trött. Å så vaknar jag runt 4 snåret och är klarvaken och kan inte somna om. Igentligen stör det inte mig så mycket att vakna tidigt, det stör mig mer att somna så tidigt och missa TV och mys med gubben när lugnet lägger sig här hemma. Igår la jag mig och sov en stund före maten, så jag skulle vara mer pigg på kvällen. Det kanske gav mig en timme extra och det är väll därför jag sov lite längre idag:) Anders och jag har många gånger pratat om sömnen eftersom hans problem ligger i att han inte kan somna på kvällen. Jag somnar på 2 sekunder typ. Men sedan kan han somna om flera gånger på morgonen, vi kan till och med prata en stund och han somnar om sen. Men jag ligger klarvaken om jag väl vaknar till och börjar forma logiska tankar. Tänk om vi kunde ge varandra det den andre saknar:) Då skulle det ju bli pefekt!

Bilden symboliserar egentligen hur det kan vara att ha ex. ADHD, men den visar också bra hur det kan kännas på natten när tankarna snurrar runt på allt möjligt tok och man kan inte stänga av dem. Då skulle en stopp knapp vara bra:) 

Då kanske jag också kunde sova lika avslappnat som älskade lilla Vicky:)

Kuddfabriken fortsätter jobba

Ja, som sagt, här hemma fortsätter kuddrenoveringen för fullt. Jag har gjort klart syskonkudden till den första kudden.

På den kudden bytte gult och rött plats så ramen är röd på den. Det jag hade velat var annorlunda på kuddarna är att det gula lakanet som jag köpte har små färgskiftningar i sig. Det såg jag inte förrän jag var nästan klar med den första kudden. Efter lite överläggande med mig själv bestämde jag att det knappt syns, att man inte kommer att tänka på det när kudden är klar och att "perfektmonstret" i mig fick träna på att vara tyst! När Anders och jag diskuterade vilka färger de nästa kuddarna skulle ha valde vi att använda samma gula tyg, trots färgskiftningar, eftersom det passar ihop bra med vår gula tapet i vardagsrummet. Anders hade dessutom inte sett något fel i färgen på kudden. På den andra kudden provade jag att quilta med ett spiralmönster som jag blev riktigt nöjd med. Sedan kunde vi inte låta bli att byta ut de tråkiga söndertvättade innekuddarna till nya fjäderkuddar i stället. Det blev riktigt bra! Simons kommentar när han satt och myste i soffan var "Dina nya kuddar blev riktigt sköna, jag vill också ha en!". Det måste räknas som ett lyckat resultat, tycker jag:)

Innan det var dags att sätta igång med nästa uppsättning kuddar så sydde jag snabbt ihop en liten nesesär till Linneas små skönhetprylar. Linnea valde ett rostyg och jag bestämde att jag skulle göra en enkel och snabb modell, för en gångs skull.

Den blev lite söt, tycker jag och Linnea blev nöjd.

Nästa kudde trodde jag var kanske 60x60 cm för den såg så stor ut.

Det visade sig att fårskinnet la på mycket i storlek så det var en 50x50 cm innekudde. Fårskinns kudden har tappat sin charm och glans, så nu är det dags att byta ut den. Jag hade redan bestämt mig för att använda samma stjärnmönster som till svägerskans kudde. Men jag ville lägga på lite mer detaljer runt omkring. När jag började med lappteknik och qulitning insåg jag snabbt att det är användbart med ett rutblock. Där ritar jag upp mönster och gör uträkningar som jag sedan lutar mig mot när jag syr. Så först ritade jag upp stjärnan och sedan ett mönster runt om som jag tyckte såg bra ut.

Sedan är det dags att skära tygerna och sy ihop delarna. Som vanligt är det många små delar i olika former som bildar en större enhet. 

Här har jag sytt ihop alla delar och lagt ut dem i mönstret. Sedan gäller det att sy ihop dem rätt. Jag arbetade i rader, så jag la ihop alla lappar i en rad i en hög och sydde ihop dem. När jag hade sytt ihop två rader på längden, sydde jag ihop raderna, och så växte kudden fram, rad för rad.

Nu har jag inte kommit längre. Idag ska jag sy ihop den andra kudden också, lapparna är redan klara. Sedan ska jag quilta och göra en baksida. Men jag får se hur långt jag hinner. Anders och jag ska åka till jobbet mitt och sätta upp och starta igång ett akvarium vi har fått lånat av ett par föräldrar. Men resten av dagen ska ägnas åt symaskin:)