Pontus är mitt första barn. När han föddes var det en fruktansvärd smärta, som räddades upp av ryggmärgs bedövning. "Nästa unge adopterar vi!" deklarerade jag för Anders. Men sedan när han föddes var det som om solen kom fram och aldrig slutade lysa. Det var total kärlek...
Under åren har vi fått brottats med olika saker som sjukdomar, problem i familjen, ADD, svårigheter med skolan, och vägen har inte alltid varit spikrak som förälder till denna underbara kille. Men jag är så stolt över den mannen han är påväg att bli. Snart fyller han arton, otroligt att tiden går så fort, och ska kliva in i vuxen livet. Inte helt lätt, men jag kommer alltid att finnas där och älska honom oändligt för den han är...
Simon är mitt andra barn. Han föddes en eftermiddag efter en flera dagar lång förlossning. Vi blev hemskickade mitt, i för värkarbetet kom inte igång som det skulle. Jag bröt ihop, men dagen efter var han ändå född. Simon föddes rödhårig och härlig, och han fångade mitt hjärta på en gång. Simon är en kille alltid redo för glädje, bus och upptåg. En liten solstråle, helt enkelt. Fast inte så liten längre, han är redan 14 år. Simon brottas med ADHD, men han gör något possitivt av det. Han är en bra kompis och en klok grabb. Jag är otroligt stolt över Simon och jag älskar honom så fruktansvärt mycket.
Linnea är min ängel. Hon kom som ett "olycksfall i arbetet" bara ett drygt år efter Simon. Ända ifrån början när hon låg i magen sa vi att det här är ett speciellt barn som kommmer. Linnea föddes på andra krystvärken, hon åkte rutchkana ut tror jag. Jag var bestämd på att hon skulle döpas till Linnea, jag ville att hon skulle döpas efter en vacker blomma. Linnea är den av barnen jag känner igen mig själv i mest. Hon är snäll, smart och omtänksam, men med två storebröder har hon också mycket skin på näsan. Linnea söker sin egen väg i livet, hon har t.ex. valt skola själv inför högstadiet. Jag ser så mycket fram emot att se vad hon gör med sitt liv, vilka vägar hon väljer, och jag kommer alltid att älska henne otroligt mycket.
Att vara mamma är inte lätt, ibland när det har varit som tyngts har jag avundats dem som inte har barn, men samtidigt är det en otrolig glädje och lycka. Som liten funderade jag inte så mycket på hur mitt liv som vuxen skulle se ut. Men hade någon frågat mig så skulle jag nog inte ha trott att jag skulle ha tre barn, möjligtvis två som mina föräldrar. Men jag är så lycklig över att ha fått äran att få vara mamma till mina tre underbara barn. De har lärt mig så mycket om livet, om vad som är viktigt, om lycka, om motgångar, om att kämpa och tro på sig själv, om kärlek, om familjen.
Tack för att ni finns...
Idag är ju också min mammas dag. Mamma är en av de minst själviska personer jag känner. När vi växte upp satte hon alltid familjens behov framför sina egna. Hon tog hand om oss och barnen runt omkring också. Hon var Mulle ledare, fotbollstränare och Sjöpiggeledare i båtklubben. Hon passade min lärares barn när de var sjuka så att han kunde vara i skolan med oss. Hon sydde tavlor åt oss, bakade bröd, gjorde saft och sylt, och gav de bästa kramarna. Hon lärde mig att sy och virka, att älska böcker, att baka och att det var ok att sova i soffan på kvällen. Hon packade matsäck åt min och syrrans små utflykter med roddbåten, och hon lärde oss spela "kamrat" hela familjen tillsammans på kvällarna i båten.
Tack mamma för allt du har gjort och gör för mig. Jag älskar dig.
