En pojkes dröm

För många år sedan var det en liten pojke som hade en dröm. Han ville köra stora långtradare precis som sin syrras pojkvän. Pojken fick följa med pojkvännen ibland när han körde långa turer genom hela Sverige och det var så häftigt! Att köra långtradare, det måste vara världens bästa yrke, då är man kung på vägen!

Pojken växte upp, utbildade sig inom verkstad, skaffade sig körkort för bil, fick jobb, tog MC kort. Pojken, som blev en man, älskade fortfarande att åka på vägen, men nu som chaufför. Han körde ofta kompisarnas raggarbilar när det var cruising, det gillade han. Att köra motorcykel var en underbar känsla, tyckte han. Friheten, avkopplingen, närheten till naturen när man känner dofterna som man passerar. Ibland skjutsade han tjejer bak på motorcykeln, och en dag var det en av tjejerna som inte ville kliva av.

Mannen såg ingen annan utväg än att gifta sig med henne. De skaffade barn, 3 stycken, radhus och hundar. Verkstads jobbet försvann och mannen behövde söka nytt yrke. Han tänkte på sin barndom och drömmen han hade haft om att kör lastbil. Fortfarande drog drömmen i honom. Men det fanns ingen ekonomisk möjlighet att förverkliga den. Istället utbildade han sig till taxichaufför. Det passade honom bra. Han älskade köra och att få jobba med det var en dröm.

Åren gick och yrket förändrades. Han började köra minibussar och gillade känslan av att få manövrera lite större ekipage i trafiken. Men efter många år inom branschen började magin att falna. Ekonomin inom taxi blev dålig och återigen försvann jobbet för honom. Vad skulle han nu göra? Nu var han yrkeschaufför och då, äntligen efter alla dessa år, öppnades möjligheten att få utbilda sig till långtradar chaufför. Arbetsförmedlingen skulle stå för kostnaden och mannen kände det som han hade vunnit högsta vinsten! Detta var hans dröm, den han alltid hade haft med sig, att den skulle förverkligas kändes overkligt! Han gick till skolan och när han nu äntligen fick sätta sig bakom ratten på en lastbil kände han att det var här han hörde hemma.

Efter många omvägar hade han kommit rätt. Han fick lära sig mycket han behövde kunna inom yrket och han tog sitt lastbilskort. Sedan kopplades släpet på lastbilen. Det blev svårt, särskilt att backa var en utmaning, men han kämpade på och lärde sig mer och mer. Efter flera månaders träning med släp blev dags för uppkörning, men där tog det stopp. Han klarade inte backningen och uppkörningen kuggades. Men ingen fara, det är bara att lära sig mer och göra igen. 

Då kom kallduschen. Arbetsförmedlingen sa stopp! Vi betalar inget mer. Ut och kör lastbil! Mannen bröt ihop, mattan blev bortdragen under honom. Han sökte lastbils jobb, men konkurrensen där var för stor, för att få jobb behövdes släpkortet. Arbetsförmedlingen vägrade ge sig, de skulle inte betala mer. Då tändes ett ljus i mörkret. En tidigare chef inom taxi jobbade nu som långtradarchaufför och han erbjöd mannen att få köra med honom. Åkeriet sa ja, tillstånd inskaffades och äntligen fick han komma ut på vägen igen.

 

Nu som lärling, men utan annan ersättning än stämplingen. Han körde och han tränade och han lärde sig. Med viss ekonomisk hjälp från släktingar bokades några lektioner på en annan körskola och ny uppkörningstid. Pressen var enorm på mannen, att betala kortet själv var otroligt dyrt. Kraven att prestera blev förstort och uppkörning kuggades igen... Drömmen som mannen hade haft hela sitt liv kändes nu längre bort än någonsin...

 

Trots att åkeriet, där han gick som lärling, sa att det fanns jobb till honom om han klarade släpkortet, sa arbetsförmedlingen fortfarande blankt nej till att betala den sista lilla biten som krävdes. 

Nu började stämplingsdagarna ta slut och läget började bli akut. Mannen bestämde sig för att ge allt i ett sista försök. Nya, dyra, lektioner planerades in och ny uppkörningstid bokades. Lektionerna kändes bra, nu flöt backningen. Men skulle mannen klara stressen under uppkörningen? Den otroliga pressen som låg på honom att prestera när det gällde? Gällde nästan allt?

JAAAA!!!

Känslan är overklig men det gick! Så jävla stort GRATTIS!! Så bra gjort! Jag älskar dig! Kram!

Kommer du ihåg skolan?

Kommer du ihåg hur det var när man gick i skolan? Eller har du, som jag, fösökt förträngt mycket av det? Och kanske inte lyckats så bra? Jag kommer ihåg när man hade prov, pluggandet inför provet, nervositeten om man skulle klara det. Skulle det bli svårt? Skulle provet sabba mitt betyg eller rädda det? Skulle man göra sina föräldrar besvikna? Om det gick bra gällde det att inte visa för kompisarna hur glad man blev och hur viktigt det kändes, och gick det dåligt gällde det att visa hur lite det betydde, fast man egentligen bröt ihop inombords.

Jag minns hur skönt jag tyckte det var att sluta skolan. Nu skulle jag slippa plugga, slippa prestera, slippa prov och slippa våndan som medföljde. Nu skulle jag njuta av livet!

Sen blev jag vuxen.

Och nu vet jag att proven inte tar slut för att man slutar skolan. Jag vet att livet innebär en lång ström av olika prov. Dessa prov har oftast inte en lärare tänkt ut åt dig, men kraven att prestera och rädslan för resultatet är densamma. Kommer jag lyckas få till presentationen för potentiella nya kunder till företaget? Kommer jag att klara första dejten utan att skämma ut mig? Kommer jag att bli en bra föräldrer? Kommer jag att klara av att ta kloka ekonomiska beslut? Kommer jag att klara av och installera ett nytt kök själv? Kommer jag att klara gå ner 10 kg? Kommer jag att få ett hem värdigt ett mittuppslag i senaste inredningstidningen? Prövningarna är många och resultaten varierande. Och lika ofta som  någon annan som sätter betyg på min prestation, lika ofta sätter jag mina egna betyg. Och ofta, konstigt nog, sätter jag betygen hårdare mot mig själv. Stressen jag kände i barndomen över skolarbetet, den känner jag nu, över hela mitt liv. Helt plötsligt blir hela livet ett stort prov, och det gäller att ta examen med högsta poäng. 

Någonstans på vägen glömde jag bort att skolan faktiskt är slut. 

Att möta prövningar kommer vi alla att göra, det kommer vi inte undan. Vissa prövningar går bättre än andra, det kommer vi inte heller undan.

Men skolan är slut nu. Det är dags att börja leva.

För att byta ämne totalt. Har du sett "Berg & Meltzer i Amerika"? Det har jag! Jag skrattar och gråter om vartannat när jag tittar på programmet. Det är ett så härligt program! Men... Bara för att man för en gång skull är lite glad och sitter och skrattar högt, börjar resten av familjen klaga på en. Jag får stå ut med diverse högljudda lekar, olika TV och data spel, TV program, bråk och tjafs. Varje dag, hela veckan. Å när jag hittar ett program på 1 timme en gång i veckan som får mig att skratta högt, då är inte det ok? Nää, de får helt enkelt stå ut!!