Kommer du ihåg skolan?

Kommer du ihåg hur det var när man gick i skolan? Eller har du, som jag, fösökt förträngt mycket av det? Och kanske inte lyckats så bra? Jag kommer ihåg när man hade prov, pluggandet inför provet, nervositeten om man skulle klara det. Skulle det bli svårt? Skulle provet sabba mitt betyg eller rädda det? Skulle man göra sina föräldrar besvikna? Om det gick bra gällde det att inte visa för kompisarna hur glad man blev och hur viktigt det kändes, och gick det dåligt gällde det att visa hur lite det betydde, fast man egentligen bröt ihop inombords.

Jag minns hur skönt jag tyckte det var att sluta skolan. Nu skulle jag slippa plugga, slippa prestera, slippa prov och slippa våndan som medföljde. Nu skulle jag njuta av livet!

Sen blev jag vuxen.

Och nu vet jag att proven inte tar slut för att man slutar skolan. Jag vet att livet innebär en lång ström av olika prov. Dessa prov har oftast inte en lärare tänkt ut åt dig, men kraven att prestera och rädslan för resultatet är densamma. Kommer jag lyckas få till presentationen för potentiella nya kunder till företaget? Kommer jag att klara första dejten utan att skämma ut mig? Kommer jag att bli en bra föräldrer? Kommer jag att klara av att ta kloka ekonomiska beslut? Kommer jag att klara av och installera ett nytt kök själv? Kommer jag att klara gå ner 10 kg? Kommer jag att få ett hem värdigt ett mittuppslag i senaste inredningstidningen? Prövningarna är många och resultaten varierande. Och lika ofta som  någon annan som sätter betyg på min prestation, lika ofta sätter jag mina egna betyg. Och ofta, konstigt nog, sätter jag betygen hårdare mot mig själv. Stressen jag kände i barndomen över skolarbetet, den känner jag nu, över hela mitt liv. Helt plötsligt blir hela livet ett stort prov, och det gäller att ta examen med högsta poäng. 

Någonstans på vägen glömde jag bort att skolan faktiskt är slut. 

Att möta prövningar kommer vi alla att göra, det kommer vi inte undan. Vissa prövningar går bättre än andra, det kommer vi inte heller undan.

Men skolan är slut nu. Det är dags att börja leva.

För att byta ämne totalt. Har du sett "Berg & Meltzer i Amerika"? Det har jag! Jag skrattar och gråter om vartannat när jag tittar på programmet. Det är ett så härligt program! Men... Bara för att man för en gång skull är lite glad och sitter och skrattar högt, börjar resten av familjen klaga på en. Jag får stå ut med diverse högljudda lekar, olika TV och data spel, TV program, bråk och tjafs. Varje dag, hela veckan. Å när jag hittar ett program på 1 timme en gång i veckan som får mig att skratta högt, då är inte det ok? Nää, de får helt enkelt stå ut!!