Jag & Mitt Pyssel: En pojkes dröm

För många år sedan var det en liten pojke som hade en dröm. Han ville köra stora långtradare precis som sin syrras pojkvän. Pojken fick följa med pojkvännen ibland när han körde långa turer genom hela Sverige och det var så häftigt! Att köra långtradare, det måste vara världens bästa yrke, då är man kung på vägen!

Pojken växte upp, utbildade sig inom verkstad, skaffade sig körkort för bil, fick jobb, tog MC kort. Pojken, som blev en man, älskade fortfarande att åka på vägen, men nu som chaufför. Han körde ofta kompisarnas raggarbilar när det var cruising, det gillade han. Att köra motorcykel var en underbar känsla, tyckte han. Friheten, avkopplingen, närheten till naturen när man känner dofterna som man passerar. Ibland skjutsade han tjejer bak på motorcykeln, och en dag var det en av tjejerna som inte ville kliva av.

Mannen såg ingen annan utväg än att gifta sig med henne. De skaffade barn, 3 stycken, radhus och hundar. Verkstads jobbet försvann och mannen behövde söka nytt yrke. Han tänkte på sin barndom och drömmen han hade haft om att kör lastbil. Fortfarande drog drömmen i honom. Men det fanns ingen ekonomisk möjlighet att förverkliga den. Istället utbildade han sig till taxichaufför. Det passade honom bra. Han älskade köra och att få jobba med det var en dröm.

Åren gick och yrket förändrades. Han började köra minibussar och gillade känslan av att få manövrera lite större ekipage i trafiken. Men efter många år inom branschen började magin att falna. Ekonomin inom taxi blev dålig och återigen försvann jobbet för honom. Vad skulle han nu göra? Nu var han yrkeschaufför och då, äntligen efter alla dessa år, öppnades möjligheten att få utbilda sig till långtradar chaufför. Arbetsförmedlingen skulle stå för kostnaden och mannen kände det som han hade vunnit högsta vinsten! Detta var hans dröm, den han alltid hade haft med sig, att den skulle förverkligas kändes overkligt! Han gick till skolan och när han nu äntligen fick sätta sig bakom ratten på en lastbil kände han att det var här han hörde hemma.

Efter många omvägar hade han kommit rätt. Han fick lära sig mycket han behövde kunna inom yrket och han tog sitt lastbilskort. Sedan kopplades släpet på lastbilen. Det blev svårt, särskilt att backa var en utmaning, men han kämpade på och lärde sig mer och mer. Efter flera månaders träning med släp blev dags för uppkörning, men där tog det stopp. Han klarade inte backningen och uppkörningen kuggades. Men ingen fara, det är bara att lära sig mer och göra igen.

Då kom kallduschen. Arbetsförmedlingen sa stopp! Vi betalar inget mer. Ut och kör lastbil! Mannen bröt ihop, mattan blev bortdragen under honom. Han sökte lastbils jobb, men konkurrensen där var för stor, för att få jobb behövdes släpkortet. Arbetsförmedlingen vägrade ge sig, de skulle inte betala mer. Då tändes ett ljus i mörkret. En tidigare chef inom taxi jobbade nu som långtradarchaufför och han erbjöd mannen att få köra med honom. Åkeriet sa ja, tillstånd inskaffades och äntligen fick han komma ut på vägen igen.

Nu som lärling, men utan annan ersättning än stämplingen. Han körde och han tränade och han lärde sig. Med viss ekonomisk hjälp från släktingar bokades några lektioner på en annan körskola och ny uppkörningstid. Pressen var enorm på mannen, att betala kortet själv var otroligt dyrt. Kraven att prestera blev förstort och uppkörning kuggades igen... Drömmen som mannen hade haft hela sitt liv kändes nu längre bort än någonsin...

Trots att åkeriet, där han gick som lärling, sa att det fanns jobb till honom om han klarade släpkortet, sa arbetsförmedlingen fortfarande blankt nej till att betala den sista lilla biten som krävdes.

Nu började stämplingsdagarna ta slut och läget började bli akut. Mannen bestämde sig för att ge allt i ett sista försök. Nya, dyra, lektioner planerades in och ny uppkörningstid bokades. Lektionerna kändes bra, nu flöt backningen. Men skulle mannen klara stressen under uppkörningen? Den otroliga pressen som låg på honom att prestera när det gällde? Gällde nästan allt?

JAAAA!!!