Hands up for female truck drivers!

Jag jobbar på en förskola där vi arbetar mycket med genus. Att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett kön, tjej som kille, är självklart för mig.

Med det sagt så började jag min semester igår med att följa med Anders en dag på hans jobb. Å hur trevligt det än är att sitta och vara ett vackert kuttersmycke i högklackat medan han går runt och gör sina manliga saker med den manliga lastbilen- så är det inte riktigt nått för mig, utan jag vill ju hjälpa till å jobba! Anders har också för länge sedan insett att hans fru är värdelös som kuttersmycke, och såg fram emot att få hjälp med sitt rätt så slitsamma arbete. Han kör pappersmassa från hamnen till en fabrik vid falun. Där lossar han av den från sidan på lastbilen med en truck. Sedan åker han och lastar på papper som han kör ner till hamnen och så åker han tillbaka och hämtar mer papper i falun som han kör ner till hamnen. Sedan hämter han pappersmassa i hamnen som han kör till falun igen dagen efter. Anders arbetsdag börjar ungefär 3.45 på morgonen och slutar lite olika beroende på hur lång tid de tar på sig i hamnen men runt 18.30-19 tiden oftast. När vi kom upp till Falun så öppnade vi dörrarna på lastbilen och hoppade in i trucken för att lasta ur pappersmassan. Sedan skulle lastbilen sopas av och spännbanden rullas ihop. Jag gick för att stänga dörren på flaket. Dörren hålls upp av en platt pinne som man drar ut från lastbilen för att spärra dörren från att åka igen. Men, vad fn! Den går ju inte att trycka in! Eller ska den vickas åt nått håll? Nä, tryck säger Anders. Jag trycker med armarna, lägger tyngden på och använder benen, dunkar på den men pinnen rubbar sig inte en millimeter. -Anders! Hjälp! Han kommer, trycker, händer inget. Då tar han i med hela kroppen och vips har den åkt in! -Det är ju lite teknik också, försöker Anders trösta mig när jag ledsamt konstaterar att jag har klena spagetti armar. När vi har kommit till hamnen med papperet så hoppar jag ut för att öppna dörrarna. Men vad fn? En dörr sitter fast! Jag sliter och drar, rycker och tar i och tänker att funkar inte lite våld-använd mer! Men dörren går inte upp! -Anders! Hjälp!  Anders kommer, tar i, och dörren rubbas inte. -Men vad sjutton, säger han och drar till. Ingenting. Då tar han i med full styrka och gör ett jätteryck, och vips lossnar dörren! -Teknik? Frågar jag. -Jo, man lär sig med tiden, försöker han trösta mig och mina spagetti armar. Börjar ni se ett mönster? Så här fortsätter det under dagen. Visst är det teknik och olika knep som man behöver lära sig, men jätte mycket bottnar i ren råstyrka. Jag anser mig vara en relativt normalstark tjej som i mitt dagliga liv klarar mig bra. Anders har ju alltid däremot fysiskt varit rejält mycket starkare än mig. En dag i en lastbil, som har hängt med ett tag och börjar känna sig lite trött och sliten och kräver mycket fysisk uppmuntran för att orka med -och så känner sig nog många lastbilar för de får jobba hårt, ger mig en ny syn på kvinnliga lastbils chaufförer! Hur gör de? Jag är så imponerad av dem att det klarar av den fysiska biten! Kvinnor kan och kvinnor är starka! Men jag och mina spagettiarmar inser oss besegrade, i alla fall idag...

Hands up for all female truck drivers!!

Lisa från "Ice road truckers"

En pojkes dröm

För många år sedan var det en liten pojke som hade en dröm. Han ville köra stora långtradare precis som sin syrras pojkvän. Pojken fick följa med pojkvännen ibland när han körde långa turer genom hela Sverige och det var så häftigt! Att köra långtradare, det måste vara världens bästa yrke, då är man kung på vägen!

Pojken växte upp, utbildade sig inom verkstad, skaffade sig körkort för bil, fick jobb, tog MC kort. Pojken, som blev en man, älskade fortfarande att åka på vägen, men nu som chaufför. Han körde ofta kompisarnas raggarbilar när det var cruising, det gillade han. Att köra motorcykel var en underbar känsla, tyckte han. Friheten, avkopplingen, närheten till naturen när man känner dofterna som man passerar. Ibland skjutsade han tjejer bak på motorcykeln, och en dag var det en av tjejerna som inte ville kliva av.

Mannen såg ingen annan utväg än att gifta sig med henne. De skaffade barn, 3 stycken, radhus och hundar. Verkstads jobbet försvann och mannen behövde söka nytt yrke. Han tänkte på sin barndom och drömmen han hade haft om att kör lastbil. Fortfarande drog drömmen i honom. Men det fanns ingen ekonomisk möjlighet att förverkliga den. Istället utbildade han sig till taxichaufför. Det passade honom bra. Han älskade köra och att få jobba med det var en dröm.

Åren gick och yrket förändrades. Han började köra minibussar och gillade känslan av att få manövrera lite större ekipage i trafiken. Men efter många år inom branschen började magin att falna. Ekonomin inom taxi blev dålig och återigen försvann jobbet för honom. Vad skulle han nu göra? Nu var han yrkeschaufför och då, äntligen efter alla dessa år, öppnades möjligheten att få utbilda sig till långtradar chaufför. Arbetsförmedlingen skulle stå för kostnaden och mannen kände det som han hade vunnit högsta vinsten! Detta var hans dröm, den han alltid hade haft med sig, att den skulle förverkligas kändes overkligt! Han gick till skolan och när han nu äntligen fick sätta sig bakom ratten på en lastbil kände han att det var här han hörde hemma.

Efter många omvägar hade han kommit rätt. Han fick lära sig mycket han behövde kunna inom yrket och han tog sitt lastbilskort. Sedan kopplades släpet på lastbilen. Det blev svårt, särskilt att backa var en utmaning, men han kämpade på och lärde sig mer och mer. Efter flera månaders träning med släp blev dags för uppkörning, men där tog det stopp. Han klarade inte backningen och uppkörningen kuggades. Men ingen fara, det är bara att lära sig mer och göra igen. 

Då kom kallduschen. Arbetsförmedlingen sa stopp! Vi betalar inget mer. Ut och kör lastbil! Mannen bröt ihop, mattan blev bortdragen under honom. Han sökte lastbils jobb, men konkurrensen där var för stor, för att få jobb behövdes släpkortet. Arbetsförmedlingen vägrade ge sig, de skulle inte betala mer. Då tändes ett ljus i mörkret. En tidigare chef inom taxi jobbade nu som långtradarchaufför och han erbjöd mannen att få köra med honom. Åkeriet sa ja, tillstånd inskaffades och äntligen fick han komma ut på vägen igen.

 

Nu som lärling, men utan annan ersättning än stämplingen. Han körde och han tränade och han lärde sig. Med viss ekonomisk hjälp från släktingar bokades några lektioner på en annan körskola och ny uppkörningstid. Pressen var enorm på mannen, att betala kortet själv var otroligt dyrt. Kraven att prestera blev förstort och uppkörning kuggades igen... Drömmen som mannen hade haft hela sitt liv kändes nu längre bort än någonsin...

 

Trots att åkeriet, där han gick som lärling, sa att det fanns jobb till honom om han klarade släpkortet, sa arbetsförmedlingen fortfarande blankt nej till att betala den sista lilla biten som krävdes. 

Nu började stämplingsdagarna ta slut och läget började bli akut. Mannen bestämde sig för att ge allt i ett sista försök. Nya, dyra, lektioner planerades in och ny uppkörningstid bokades. Lektionerna kändes bra, nu flöt backningen. Men skulle mannen klara stressen under uppkörningen? Den otroliga pressen som låg på honom att prestera när det gällde? Gällde nästan allt?

JAAAA!!!

Känslan är overklig men det gick! Så jävla stort GRATTIS!! Så bra gjort! Jag älskar dig! Kram!