Tonårs förälder...

När barnen är små är vi föräldrar det viktigaste i världen. Vi blir överrösta av kladdiga pussar, underbara teckningar och hemmagjorda halsband. När de börjar lära sig att skriva får man helt fantastiska, felstavade, kärleksförklaringar som värmer det mest frusna hjärtat. De ser på oss som om vi är de mest fantastiska människorna i hela världen och gör allt för att vi ska se dem, krama dem, älska dem.

Sedan växer de, börjar vara ute länge med kompisarna på kvällarna, smygröker sin första cigarett, kysser sin första kärlek, och någonstanns på vägen slutar de att titta på oss som om vi är fantastiska. De kladdiga pussarna och felstavade kärleksförklaringarna har de glömt sedan länge. Nu ska de slå sig fri, bli en egen person, och de ser på oss som om vi står i vägen och hindrar dem, och de påminner oss gärna om det, på många olika sätt.

Och plötsligt finner vi att det är vi som gör allt för att de ska se oss. Vi bjuder på bio, vi frågar hur det är, vi står ut med musiken dunkandes på högsta volym, vi sticker till dem en sedel, allt för att tonåringen fortfarande ska älska oss. Se att vi bara vill krama dem, älska dem, stötta dem, och att vi bara vill bli älskade tillbaka. Att vara tonåring är svårt, att stå med ena benet i barndomen och andra i vuxenvärlden, men att vara tonårsförälder är också svårt. 

Allt vi båda behöver för att orka är att höra "Jag älskar dig".